Kristian

Jag vet att jag inte varit den bästa med att uppdatera här sen jag kom hem till västkusten.
Även om villjan har funnits där ganska ofta har inte tiden eller orken att tänka igenom sin tankegång funnits.
Men nu har jag fått lite tid.
Jag har fått mycket tid, lite för mycket kanske.

När jag åkte från Luleå i Juni såg jag fram emot att livet skulle ta en paus, att det skulle varvas ner lite och jag tyckte det skulle va underbart att träffa familjen igen.
Att träffa familjen igen har varit jätte underbart.
Men pausen i livet har varit en annan femma.
Pausen är inte skön...

Jag vantrivs av denna pausen och på ett sätt vantrivs jag av att vara här på ön. Jäkligt sorgligt för mig att säga det då jag alltid har sett ön som min tillflyktsort, ett smultronställe.
Numera vet jag inte vad jag ser det som. De första veckorna var underbara och det var skönt att få va hemma. Däremot att bo här för en längre stund igen är väll där skon klämmer.

Ön är inte mitt liv... Jag kommer senare i mitt liv bli en av dom som jag tyckte tog för stor plats. Jag kommer endast bli en sommargäst på min kära ö. Kan inte se mig leva där varje år, varje dag och varje timma. Kanske om 42år eller om 50 när jag är en pensionerad skrutt.

Jag får nog säga att jag inte är en ö person. Jag är en stadsbo.

Känns tråkigt att mitt paradis inte längre är mitt paradis och längtan härifrån bara växer.

Detta är mycket av det som åker i mit huvud dagligen. Mycket annat oxå. Men nu nalkas sängen då jag ska till göteborg imorgon... Eller blir det kanske idag lördag???