Jag i ett nötskal...

Tror inte att alla skulle hålla med mig när jag ska säga detta, för många tycker inte att jag upplevs som det.
Men jag är en av världens mest osäkra människor.
Gillar ofta inte att prata i telefon med folk, speciellt de jag är intreserade av.

Men telefonfobi började i gymnasiet när jag "lärde känna" de coola kidsen.
När jag började umgås med dom så blev jag skraj för att ringa. Ville inte verka som den efterhängsna och jobbiga killen. Och sen har det suttit i.

Men jag lär mig, jag utvecklas och börjar mer och mer handskas med problemet.
Insåg att det började gå ut över andra saker, blev osäker när ja skulle ringa främlingar på företag och sånt.

Men allt grundar sig i att jag är så osäker.
Osäker på hur jag uppfattas.
Är jag jobbig? Underbar? Klängig? Kelig?
Jag är så skraj för att bli dömd till en plats utanför, en plats där jag inte får va med.

Ibland funderar jag på om jag är socialt efterbliven.
Jo allvarligt ibland funderar jag på det. Jag gick aldrig på dagis som barn, mamma hade dagbarn. Hade kanske egentligen varit bättre för mig att ha gått på dagis?

Känslor går fortfarande upp och ner numera. Ena stunden är jag världens lyckligaste och hoppar på moln medans jag ibland är nere och mår piss.

Undrar ibland om livet alltid kommer vara såhär.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback