nä...
men nu vet ni iallafall att jag hade något att älta idag.
Oproduktivitet
13 dagar kvar tills jag flyttar.
13 dagar kvar i Luleå.
Vad gör jag?
Slöar mest hela tiden.
Finns så många borden.
Borde söka arbete.
Borde köpa flyttlådor.
Borde boka besiktning.
Borde bestämma vad jag ska göra med allt.
Men orken infinner sig inte.
Kan kanske ha att göra med att jag sover bort mina dagar.
Imorse vakna jag klockan 6. Ville inte gå upp men kunde inte somna om. Satte på en tecknad film och sen en timma senare så sov jag igen för att vakna vid 11.
Känns som jag sover bort allt.
Men kanske behöver jag det?
Hade ju världens hemskaste sommar med pendlande som gick överstyr.
Var konstant trött och det kändes som jag konstant var på jobbet.
Vill ha någon/några veckor ledigt nästa sommar och bara njuta av sommaren, har inte varit ledig på sommaren sen 99 tror jag. Det känns som jag behöver någon sommarledighet.
Hösten kommer allt mer och mer här i Luleå. Kanske är det så i Göteborg också?
Tankarna svänger hela tiden. Man fattar först vad det var man hade när man är påväg att förlora allt.
Anorektiker.
Det är inte första gången men nu den senaste gången jag fick idén var i torsdags.
Jag bestämde mig återigen för att bli anorektiker.
Ja det låter kanske lite konstigt att man helt plötsligt bara väljer att bli det, men det var så jag kände då.
Gillar verkligen inte min kropp och vill inget annat än att gå ner lite i vikt så att jag känner mig snygg, så jag känner att det finns snygga kläder som passar bra.
Just nu känns det som om inget sitter så bra på mig.
Men iallafall tillbaks till det jag ville skriva om, anorektiker.
Så i torsdags åt jag inget på hela dagen och sedan på kvällen surfade jag in på en anorexia sight med tips och allt möjligt.
Efter jag hade varit på den sidan bestämde jag mig för att sluta va anorektiker.
Jag insåg hur sjuka dom är i huvudet, det låter kanske elakt att säga så, de är säkert som oss alla andra men det sättet som de ser på mat är sjukt.
"Mat är dåligt, vatten är bra."
"Den som äter är svag om du låter bli är du stark."
Två ungefärliga citat från den sidan.
Så min karriär som anorektiker för denna gång tog slut ganska snabbt och jag tror inte jag ska falla in i den banan igen.
Det är nog dax att inse att jag måste spara ihop massa pengar och operera mig.
Men jag äter iallafall och om det gör mig svag så är jag en svag människa.
Kadaver...
Vad är ett kadaver kanske några av er frågar sig?
Ett kadaver i min värld och i lulespexarnas värld är en gammal lulespexare som inte är med i uppsättningen för årets spex.
Så jag är numera ett illaluktande kadaver och det märkte jag av ikväll.
Många av mina spexvänner fortsätter med spexet, skriver manus, är med i staben, regiserar och mycket mer.
Men jag???
Jag gör inget alls. Flyttar från Luleå om några ynka veckor och det blir bara tråkigare och tråkigare att flytta.
Vill så gärna va kvar, se alla mina vänner utvecklas och fortsätta vara med i gemenskapen.
Jag kände mig utanför ikväll när så många av dom jag arbetat väldigt tätt med nu är med i spexet igen och vet vad det handlar om.
På detta sätt kände jag inte förra året, men iår är inte samma sak.
Jag försvinner från Luleå, lämnar mitt nät och den säkerhet jag har haft här uppe.
Jag slutar att vara general, jag blir gamling.
Jag slutar att vara student, jag blir alumni.
Jag finns inte längre kvar, jag är borta.
Jag trodde verkligen inte att jag skulle få dessa känslor, jag har sett fram emot att flytta, att börja på ny kula igen.
Lära mig mer om mig och lära känna nya människor.
Jag borde kanske ha dragit till Göteborg direkt efter Norrskensröjet?
Inte varit kvar och haft dessa känslor, det hade kanske varit enklare då?
Men nu är jag kvar och jag känner att det är så trist att jag sticker.
Men mitt val är gjort, tärningen är kastad.
Kan inte stanna kvar för att det e så trevliga människor här, de försvinner sen de också och nya sköna människor kommer att komma hela tiden så om jag hade stannat för deras skull så skulle jag sedan stannat i all evighet.
Men alla ska veta att jag är så tacksam för att jag har så bra vänner här uppe.
Love U guys...
Blandade känslor.
Vem kunde tro att jag skulle träffa så många sköna människor genom att vara General och spexare?
Det blir människor som jag halvt lär känna för att sen överge. Det känns sisådär.
Min fellowspexare från Örebro tillexempel, vilken jäkla skön kille, tror att vi skulle kunna få en bra vänskap och då känns det så snopet att jag snart drar...
Sen har vi alla människor som kommer fram och förklarar för mig att studentlivet i Luleå inte kommer bli samma sak nu när jag försvinner, eller förklarar för mig hur snygg jag är.
Har jag verkligen haft ett så stort intryck på studentlivet här i Luleå?
Jag vet inte det jag, men jag börjar mer och mer känna hur trist det kommer va att lämna allt och alla.
Speciellt nu när man återigen lär känna nya människor...
Jag vill va kvar på ett sätt men jag förstår att detta kapitel måste ta slut.
Ja vad är det med mig?
Ja nu har nolleperioden tagit slut. Något som jag jobbat med i ungefär ett år.
Det gick fort och bra. Hade verkligen jätte roligt.
Spexet är också slut.
Så från att ha varit med i spexet och medverkat i nolleperioden som General så är jag numera en slacker.
Bara sitter på skolan och hänger mesta tiden.
Vill inte va i lägenheten då den måste städas.
Lixom orka städa.
Har verkligen inte mycket att göra nu, det är väll nu min semester är.
Borde söka jobb för fullt just nu men orken infinner sig inte. Jag sitter mest och är slö.
Lite seperationsångest kanske?
Från att ha haft mycket runt mig så har jag just nu inget alls.
Det märks.
Dagarna är inte lika roliga...
Var en vän som ville prata med mig idag. Om vad vet jag inte men jag blir rädd för samtalet.
Får man ett sms där det står att vi måste prata blir det genast komplicerat och jobbigt...
Jag vill inte att det ska vara så nu. Jag är bara kvar i Luleå tre veckor till sen drar jag till Göteborg och min lägenhet där.
Skönt med en nystart, skrämmande men skönt.
Känns som det bara blir massa drama omkring mig.
Orkar inte ha det längre.
Folk som tror massa saker och så.
En liv där jag har ett ganska fast nätverk och många som pratar med mig till ett liv där jag känner väldigt få människor och inte kan stan.
SKRÄMMANDE...
Men det hör till mitt liv, min utveckling.
Kommer vingarna att bära även denna gång? Eller kommer jag krascha och aldrig mer kunna gå igen?
Gör mig beredd att hoppa från klippan nu och pröva vingarna.