Kristian

Jag är förvirrad.
Gick ner och tvätta idag och helt plötsligt fick jag besök från en granne.
Jag hade tagit hennes tvätttid.
Var helt hundra på att det var 27/8 idag...
Så missade min tvätttid igår visst.
Men fick tvättat det jag behövde ändå. Maskinerna var ju klara när hon kom är ju alltid nere och börjar typ en timma innan det egentligen börjar.
Det var en ung och trevlig tjej så det var okej, inga sura miner, borde bjudit över henne på kaffe eller nått.
Kändes nästan som vän material.

Är snart påväg hem till mamma.

Har inte träffat min grabb på hela veckan :`( känns piss.

Kärlek är inte så bra som jag trodde.

Är kanske lite så också som de sa i Sex and the city tror jag nått i stil med.

"Var aldrig den som älskar mer utan låt den andra älska dig mer än vad du älskar honom."

Jag har inte lyssnat på det och tror att jag är den som älskar mest och därfår får mest ont av att va ifrån varandra också?

Nästa vecka hoppas jag på att få träffa honom så vi kan snacka.
Visst han har haft skolstart denna veckan men ändå...

Om du älskar någon tar du dig väl lite tid i veckan iallafall och träffar denna någon?

Att va arbetslös hjälper ju inte heller, om jag också hade haft något annat i mitt liv hade jag kanske inte kännt såhär?

Men han är allt jag har känns det som och när vi är ifrån varandra gör det ont.

E jag en stalker eller vadå?

Tur att jag har min inneboende Jenny iallafall, om jag inte hade haft henne hade jag nog deppat ihop totalt. Att va själv är inte min grej, hon kommer då alltid hem på eftermiddagarna/kvällarna och även om hon inte är på bushumör och kanske är trött efter jobbet så är det skit trevligt att ha henne här.

Jag hoppas min grabb inser vad han har innan det är försent för jag kommer inte alltid stå där vid sidan och se allt och alla andra gå före mig.
Det har jag redan gjort sen vi träffades och jag trodde i min naivitet att det skulle bli bättre när vi blev pojkvänner.
Det är bättre ibland...
Jag önskar att livet vore enkelt.

Fast då hade jag säkert klagat på att det var för enkelt.

Det är inte ditt fel. Det är mitt.
Jag sabbar alltid det som är bra...

Jepp jag har en inneboende.,,

Och när det är inte min pojkvän... I wish säger jag bara ;) haha

Det är min goda vän Jenny som har tagit soffan i beslag.

Hon har fått jobb i stora staden och har ingen lägenhet ännu, såklart får hon sova hos mig. Tycker det är riktigt trevligt.
Kul att ha någon som kommer hem på eftermiddagen så jag tillbringar inte längre några dagar med att inte träffa någon annan än min spegelbild.

Det som är så bra med att ha en inneboende såhär är att vi lägger oss i tid numera, jag lägger mig när hon lägger sig och brukar avsluta dagen med att läsa lite bok i sängen istället för att hänga framför datorn de sista timmarna på dygnet.

Jag gillar att ha inneboende, skulle kanske söka treor nu och flytta ihop med nån?
Det är trevligt med sällskap...

Jag är så jäkla trött på Alfakassan.
Nu har jag blivit nekad ersättning IGEN....

Första gången var det för att jag eventuellt skulle plugga till hösten och nu denna gången säger de att jag bara jobbat 5månader och man behöver 6, samt att om jag ska slutföra mina studier 2012 så kan jag inte få ersättning.

Fattar inte varför det ska va så svårt?

Att jag skrev att jag skulle slutföra utbildningen 2012 var bara ifall jag ändrar mig, tror aldrig att jag kommer ta någon examen från LTU.
Men tänk om jag ändrar mig om något år?
Då vill jag ju inte ha ljugit för dom.

Tycker det är konstigt att man inte ska kunna få någon ersättning.

"Du har inte jobbat mer än 5månader."

Men HALLÅ!!!! jag hade heltidsstudier på våren det året som ni räknar, jag studerade våren 2008, jobba sommaren heltid, åkte till luleå för ett förtroendeuppdrag och stanande kvar tills det var slut sen jobbade jag hela hösten när jag bodde i GBG. Jag har jobbat så mycket jag kunnat det året och pluggat, varför kan jag inte få ersättning?

Så jävla förbannad.

Kommer skicka in ännu en överklagan, tjejen ja pratade med i telefon tyckte jag skulle skicka in en ny ansökan men NOWAY. Om jag skicker in en ny ansökan så kommer jag gå miste om alla dagar som jag har "stämplat upp" nu sedan jag blev arbetslös och det är snart närmare nio månader.

Hur kan det vara så i ett land som sverige?
Hur kan människor va tvugna att gå såhär länge och tigga på sina bara knän?
Hur länge?

Jag kan då säga att jag inte kan göra detta sålänge till... Orkar fan inte...

Hoppas att Svenska folket har fattat något nu under den blåa regimen.
Hade absolut inget emot våran blåaregering förräns jag blev arbetslös och fick ett slag i ansiktet av vad de hade gjort.
Ge oss tillbaks de grön/röda....

Ja glömde ju säga i inlägget om Pride att "Rutger/Torsten" var och hälsade på mig natten innan jag åkte till pride.
Har ju skrivit att jag blivit med pojkvän och det var han som ville träffa mig innan jag åkte, och jag ville ju träffa honom också.

Så vi låg i sängen och kramades, pussades och pratade när han säger att det kanske är dumt att ta upp det nu men han hade insett en sak.
Han hade insett att han inte ville ha en tjej och att han ville ha mig.
Det var så vi blev pojkvänner, han tyckte det elakt av honom att binda upp mig när jag skulle iväg men jag kan ju säga att jag ändå inte hade gjort något med någon annan...

Men ja efter Pride så åkte han och jag hem till mitt barndomshem, vi skulle tänkt va själva först och bara umgås men så var min ena storebror där med sin flickvän så det var ju bara att gilla läget, var trevligt ändå och bra för honom att träffa mina bröder som inte har något emot oss.

Senare uppenbarade det sig att andra dagen så skulle mamma ha kalas hemma, hon fyllde ju 57.
Så vi var med en stund och åkte sen in till Uddevalla och gick på bio innan hela släkten kom, var bara vi, mamma, hennes pojkvän, en bror med respektive och min mammas pojkväns syster.

Men vi åkte innan mormor och mostrar kom.
Såg "Public Enemies" och den var lite väl lång kanske, men ändå.
Så åkte vi hem sen igen och dagen därpå var vi på stranden, hade föresten gått en långpromenad dagen innan och gått i naturreservatet hemma.
Gick till öns slut och det var lite segt :p haha

Men ja dagen efter mammas födelsedag så åkte vi till lillebrors hus och samlades alla syskon med sina respektiva där så grillade vi och hade trevligt, tror det var bra att han fick träffa mina syskon som inte tycker att det är något konstigt, som tycker det är bra att jag är glad.

Nyttigt att se.

Dagen efter var vi på stranden igen och sen körde jag honom till bussen. Han skulle till gbg igen och jag stanna kvar för jag skulle arbete.

Var super trevligt att va med honom i mitt barndomshem, skönt att vara vi i några dagar och inte bara för en eller två dagar som det blir i götet, man måste ju sära på sig ibland :p

Träffade föresten på min gravida barndomsgranne när jag var hemma, e SÅ glad för hennes skull. =)
Ska bli trevligt att träffa hennes barn i januari.

Ja detta var ju då lite om att ha pojkvännen hemma i barndomshemmet.

Ja jag har förlorat min Pride oskuld.
Tveksamt enligt vissa om jag verkligen gjort det och det återkommer jag till senare.

Hela äventyret började med att jag och Örjan satte oss i bilen och började köra mot Örebro för att hämta upp Johannes.
Fast egentligen började äventyret innan när vi var på Johannes födelsedagskalas/fest och vi började prata om Pride.

Jag och Örjan åkte där och hade riktigt trevligt, kom fram till Örebro åt mat och mötte upp Johannes.
Sedan var det inte långt kvar tills vi kom till sthlm.
Jag och Johannes bodde hos min vän Jenifer.
Jenifer var koreograf för "Jakten på Dr.Livingstone".

Första kvällen åkte vi till en kille som hette Simon och på stan mötte vi också upp Tobias och vi åkte dit allihop.
Jag satte mig typiskt nog på en chokladbit någonstans så fick gå in på toan och strippa hos Simon så att det inte var en stor brun fläck på rumpan, typiskt dumt om man ska på gayklubb.

Vi gick på Ambaseduer den kvällen, eller hur det nu stavas, som inte vanligtvis är en gayklubb.
Var skit musik där och stötte på gaybloggare och Sibel där inne...
Var dyrt och inte så bra men ändå.

Nästa dag vaknade jag och Johannes uppt till tråkiga nyheter, Örjans bil hade blivit stulen den natten.
Så där försvann hemresan och lite humöret. Men vi fick ändå fortsätta.
Den kvällen var det Schlagerkväll inne i Prideparken.
Och jag tyckte det var riktigt bra, mycket bra artister och skönt gung.
Många som klagat på det hela och tyckte det var bättre förr men jag tyckte det var väldigt bra.
Träffade på min Tyska brevvän Raphael där inne och det var super trevligt, han var väldigt lång, haha.
Sedan efter schlagerkvällen gick vi till Patricia och festade loss, och jag gillade verkligen den båten. Vill ha en sån bra båt här i GBG nu.
Träffade föresten på min vän Fredrik den dagen också var verkligen super kul.

Dagen därpå var det Mr Gay Sweden och det var på Nalen om jag inte minns helt fel, var super bra dansgolv där, Edward af Silén var dj och det var super bra, dessutom kom året "schlagerdrottning" dit, Malena Ernman och sjöng. Charmig kvinna det där, både på tv och i verkligheten.

Dagen där efter var det paraden, den ville jag verkligen gå på men hade ingen ork den dagen att röra på mig, är väl åldern och kanske arbetslösheten som tar ut sin rätt?

Så missade paraden, hade inte tänkt att gå i den utan hade tänkt att se på den.

Samma dag ringde en väldigt god vän till mig och var arg och besviken på mig för att jag inte hade gått i paraden, tyckte jag hade förändrats och jag bara var i Sthlm på "svennesemester".
Blev faktiskt väldigt nere av att höra detta. Tyckte inte min vän hade någon rätt att säga dessa saker och att va arg på mig.
För mig har det aldrig varit väldigt viktigt att uttrycka min sexualitet och visa upp mig, jag har alltid bara velat kunna leva som jag velat, ha kärlek och va glad.

Det med paraden är både positivt och negativt, eftersom många klär ut sig och ska vara "extraordinära" så att de ska synas så tycker jag att det kan vara negativt, väldigt mycket där fördommar kommer ifrån. Man ska kunna driva med fördommar och man ska inte tro på alla men det är dubbelt, väldigt dubbelt.

Resten av Pride dagarna hade vi lugna filmkvällar och gick lite på stan.

Hade det bra överlag i sthlm iallafall.

Tre tack tror jag det får bli.

Tack Jenifer för husrummet och ditt goda humör.

Tack Örjan för den trevliga bilfärden och för ditt trevliga sätt.

Tack Johannes du finns där för mig och jag finns där för dig, tack för din vänskap och stöd, hoppas du får något tillbaks.

Ojsan hejsan, två veckor sedan senast.. Eller fasktiskt 18dagar ser jag.
Sorry.
Får skriva några inlägg nu och vi börjar med Pride