Kristian

Så då har jag varit ute i 90minuter och gått.
Var väldigt mycket folk som var nere på Eriksberg och lapade sol idag.
Kom att tänka på att jag var nog den enda som gick min promenad själv. Alla andra hade någon.
Gamla pensionärer gick hand i hand eller arm i arm och vuxna söner gick med sina mammor.
Alla gick med någon utom jag.

Trodde att jag skulle bli väldigt nere av att inse det men blev inte så nere. Eller jag tillåter mig inte att bli det för just nu märker jag att jag bara sabbar för mig med allt jag gör.
Så jag får ta det lugnt med samtal, msn, qx, facebook, sms och ja allt som det går.
Nu när jag är i den här destruktiva fasen så blir det lätt att jag skyller på andra och att jag lägger mycket på andra.
Att jag nästan förväntar mig att de ska rädda mig men som jag sagt tidigare så är det bara jag som kan rädda mig.
Och frågan är om folk vill rädda mig eller jag vill att de ska rädda mig också?
Jag får inte bli så beroende av människor.
Jag känner att jag är det.
Stackars Pelle och Henrik igår som råkade ut för mitt eviga kramande.
Blir ibland så trött på mig.

Jag gör mig en stor björntjänst.
Söker "tröst" i andra när jag egentligen måste hitta den inuti mig.
Allt som sker i mitt liv är mitt eget fel, för allt beror på hur jag tolkar det.
Känns som jag varit så negativ och ledsen nu det sista så jag tappar mig och blir inget rolig att vara med.

Vill bli glad igen.
Vill bli den Kristian jag vet att jag kan vara om jag bara släpper vissa spärrar och vissa tankemönster som jag har.

Måste sluta sabba mitt liv.