Kristian

Hatar att bli påmind av hur tomt mitt liv egentligen är...
Varje gång det sker vill jag bara kravla ner under en sten och gömma mig.
Eller det är väll mer kanske det jag inte vill. Jag vill vara med människor runt omkring mig.

Folk har en uppfattning om mig, att jag är världens mest sociala människa ungefär.
Visst om någon säger hej till mig säger jag hej tillbaks och om vi pratat förr så pratar jag med dig igen.
Men det betyder inte att jag är social. Jag är skit rädd för människor.
Skit rädd för att bli dömd som jobbig.
Skit rädd för att vara för på.
Skit rädd för att få ett nej.
Jag är inte social, det är bara det folk tror.

Var finns såna som ringer mig och vill hänga? Vart?
Visst John ringde idag och vi drack kaffe snacka och tog en promenad men nu på kvällen...
Kvällen är alltid den tid som jag tycker är jobbig. Det är den tiden jag inte tycker om att vara ensam på. Jag vill vara med kompisar och bara slö titta på tv snacka och så men jag är rädd.
Jag vågar inte ringa dig och fråga om vi ska hitta på något.
Jag vågar inte komma med förslag då jag är rädd att det blir ett nej.
Jag vågar inte.

JAG ÄR INTE SOCIAL...

Varför är jag som jag är? Svårt att ändra ett betende som är så inpräntat i mig som person. Osäkerheten på migsjälv och vad folk tycker och tror.
Bjud hem mig på en filmkväll, ja kommer om det inte är för långt bort. Bjud med mig på en enkel promenad men mest av allt va med mig när det blir kväll.

Kvällen är alltid ensam. Sån skillnad från när jag växte upp. Kvällen var alltid den tid vi alla var hemma och huset var fullt med liv. Var kanske därför jag tyckte det var så skönt när jag flyttade hemmifrån, att få va ensam. Men det är X antal år sen jag flyttade nu och jag saknar att ha människor omkring mig.

Blir ibland fundersam på om det varit bättre för mig att gå på dagis när jag var liten? Att ha varit hemma med min mamma som var dagmamma var helt underbart och jag hade massa kompisar hemma men jag har alltid varit dålig på att skaffa nya vänner tycker jag.

Nya vänner som man hänger med ofta och som man inte pratar med lite då och då. Vänner man har utanför skolan eller jobbet. Alltid funnits folk att snacka med på skolan eller jobbet men jag är alltid ensam privat.

Finns människor som har en roll i livet och så finns det utfyllnad, något sådant sa dom på en serie och jag kände mig så träffad av det, jag känner mig som utfyllnad...

Kommer jag någonsin få barn? Kommer jag någonsin vara lycklig? Kommer jag någon gång svara ärligt på frågan "har du många vänner?" jag hoppas det. Jag har bekanta och ytterst få som verkligen är de vänner som jag skulle behöva.

Tycker det är jobbigt att alltid ha en fasad av lycka.. Jag är inte alltid lycklig. Oliver gör mig lycklig och hur ofta träffar jag honom? På tok för sällan. Nu låter det som jag är alltid ledsen och så är inte fallet. Jag lovar...

Är bara så att på kvällarna när ingen ser kommer det jag är rädd för: ensamheten.

Tror jag kommer sluta ensam.
Tror jag kommer vara oskuld tills den dag jag dör.
Tror aldrig att någon kommer älska mig som min familj.
Tror VERKLIGEN att jag kommer sluta ensam.

Jag vet att folk runt omkring mig kan lida av vinterdeprisioner och höst eller även vår.
Men jag lider av kvällsdeprision....

HATAR ATT VARA ENSAM...