Hemska grannar...
Ja usch vad hemska grannar kan förstöra.
Jag kom till en hemmafest hos några kompisar ikväll och de hade ju redan hållit på ett tag men jag kom sent då jag hade varit på annat tidigare.
Jag var väll där en kvart och sen hände det... Deras granna ringde på dörren.
Han bad dom att sluta festa då han skulle gå upp sex på morgonen, då var klockan halv tolv.
Visst man kan ju alltid knacka på hos sina grannar och be dom dämpa sig om man ska sova men det den här killen gjorde var rena terrorn, jag mådde jätte dåligt av det.
Det börjar med att han inte går efter han e klar utan börjar diskutera med en kompis om varför han var som han var, han drog visst en helhistoria om spanien eller nått, att det var bättre där. Om han tyckte det kunde han lika väll stannat där tycker jag. Ska väll påpeka att killen var alltså svensk och hade jobbat i spanien eller nått vem vet och vem bryr sig?
Men det som jag mådde dåligt var att den här jobbiga grannen använde sig av finger när han pratade. När jag säger finger menar jag att han petade på bröstet som man kan se i gamla filmer när nån pratar allvar. Jag mådde dåligt av detta då jag uppfattade det som om denna grannen var en väldigt aggresiv människa. Jag kunde se i mitt huvud hur han helt plötsligt utan anledning skulle flyga på någon. Sen när han "diskuterat" klart med min kompis så går han in dit alla sitter och säger att det skulle va tyst om en kvar, ja säger att det funkar väll om en halvtimma för då är klockan tolv. Han säger nått i stil med "om en kvart, annars". Så går han där ifrån. Jag tog på mig såfort jag kunde och gick ner för trappan. Läskigare granne kan man söka. Jag skulle själv nästan vilja göra en ringning till securitas eller polisen för att han uppförde sig väldigt hotfult. Men frågan är om det skulle hjälpa något?
Ja sa iallafall till mina vänner som bor där att de borde söka nytt boende omgående. Jag skulle aldrig bott kvar i det huset där man har grannar som har aggresions problem. Det hade varit okej om killen hade knackat på och bett snällt att sänka. MEN att säga att festen måste ta slut och HOTA folk på det sättet? Man gör inte sånt som granne.
Man knackar på och klagar en gång och om det inte hjälper sen så ringer man störningsjouren.
Är verkligen skit irriterad på denna människan som typ totalt förstörde min kväll.
Egentligen är han inte ens värd att nämna här men jag måste ju få avreagera mig lite.
Åhhhhhh
Jag kom till en hemmafest hos några kompisar ikväll och de hade ju redan hållit på ett tag men jag kom sent då jag hade varit på annat tidigare.
Jag var väll där en kvart och sen hände det... Deras granna ringde på dörren.
Han bad dom att sluta festa då han skulle gå upp sex på morgonen, då var klockan halv tolv.
Visst man kan ju alltid knacka på hos sina grannar och be dom dämpa sig om man ska sova men det den här killen gjorde var rena terrorn, jag mådde jätte dåligt av det.
Det börjar med att han inte går efter han e klar utan börjar diskutera med en kompis om varför han var som han var, han drog visst en helhistoria om spanien eller nått, att det var bättre där. Om han tyckte det kunde han lika väll stannat där tycker jag. Ska väll påpeka att killen var alltså svensk och hade jobbat i spanien eller nått vem vet och vem bryr sig?
Men det som jag mådde dåligt var att den här jobbiga grannen använde sig av finger när han pratade. När jag säger finger menar jag att han petade på bröstet som man kan se i gamla filmer när nån pratar allvar. Jag mådde dåligt av detta då jag uppfattade det som om denna grannen var en väldigt aggresiv människa. Jag kunde se i mitt huvud hur han helt plötsligt utan anledning skulle flyga på någon. Sen när han "diskuterat" klart med min kompis så går han in dit alla sitter och säger att det skulle va tyst om en kvar, ja säger att det funkar väll om en halvtimma för då är klockan tolv. Han säger nått i stil med "om en kvart, annars". Så går han där ifrån. Jag tog på mig såfort jag kunde och gick ner för trappan. Läskigare granne kan man söka. Jag skulle själv nästan vilja göra en ringning till securitas eller polisen för att han uppförde sig väldigt hotfult. Men frågan är om det skulle hjälpa något?
Ja sa iallafall till mina vänner som bor där att de borde söka nytt boende omgående. Jag skulle aldrig bott kvar i det huset där man har grannar som har aggresions problem. Det hade varit okej om killen hade knackat på och bett snällt att sänka. MEN att säga att festen måste ta slut och HOTA folk på det sättet? Man gör inte sånt som granne.
Man knackar på och klagar en gång och om det inte hjälper sen så ringer man störningsjouren.
Är verkligen skit irriterad på denna människan som typ totalt förstörde min kväll.
Egentligen är han inte ens värd att nämna här men jag måste ju få avreagera mig lite.
Åhhhhhh
Tomt liv.
Hatar att bli påmind av hur tomt mitt liv egentligen är...
Varje gång det sker vill jag bara kravla ner under en sten och gömma mig.
Eller det är väll mer kanske det jag inte vill. Jag vill vara med människor runt omkring mig.
Folk har en uppfattning om mig, att jag är världens mest sociala människa ungefär.
Visst om någon säger hej till mig säger jag hej tillbaks och om vi pratat förr så pratar jag med dig igen.
Men det betyder inte att jag är social. Jag är skit rädd för människor.
Skit rädd för att bli dömd som jobbig.
Skit rädd för att vara för på.
Skit rädd för att få ett nej.
Jag är inte social, det är bara det folk tror.
Var finns såna som ringer mig och vill hänga? Vart?
Visst John ringde idag och vi drack kaffe snacka och tog en promenad men nu på kvällen...
Kvällen är alltid den tid som jag tycker är jobbig. Det är den tiden jag inte tycker om att vara ensam på. Jag vill vara med kompisar och bara slö titta på tv snacka och så men jag är rädd.
Jag vågar inte ringa dig och fråga om vi ska hitta på något.
Jag vågar inte komma med förslag då jag är rädd att det blir ett nej.
Jag vågar inte.
JAG ÄR INTE SOCIAL...
Varför är jag som jag är? Svårt att ändra ett betende som är så inpräntat i mig som person. Osäkerheten på migsjälv och vad folk tycker och tror.
Bjud hem mig på en filmkväll, ja kommer om det inte är för långt bort. Bjud med mig på en enkel promenad men mest av allt va med mig när det blir kväll.
Kvällen är alltid ensam. Sån skillnad från när jag växte upp. Kvällen var alltid den tid vi alla var hemma och huset var fullt med liv. Var kanske därför jag tyckte det var så skönt när jag flyttade hemmifrån, att få va ensam. Men det är X antal år sen jag flyttade nu och jag saknar att ha människor omkring mig.
Blir ibland fundersam på om det varit bättre för mig att gå på dagis när jag var liten? Att ha varit hemma med min mamma som var dagmamma var helt underbart och jag hade massa kompisar hemma men jag har alltid varit dålig på att skaffa nya vänner tycker jag.
Nya vänner som man hänger med ofta och som man inte pratar med lite då och då. Vänner man har utanför skolan eller jobbet. Alltid funnits folk att snacka med på skolan eller jobbet men jag är alltid ensam privat.
Finns människor som har en roll i livet och så finns det utfyllnad, något sådant sa dom på en serie och jag kände mig så träffad av det, jag känner mig som utfyllnad...
Kommer jag någonsin få barn? Kommer jag någonsin vara lycklig? Kommer jag någon gång svara ärligt på frågan "har du många vänner?" jag hoppas det. Jag har bekanta och ytterst få som verkligen är de vänner som jag skulle behöva.
Tycker det är jobbigt att alltid ha en fasad av lycka.. Jag är inte alltid lycklig. Oliver gör mig lycklig och hur ofta träffar jag honom? På tok för sällan. Nu låter det som jag är alltid ledsen och så är inte fallet. Jag lovar...
Är bara så att på kvällarna när ingen ser kommer det jag är rädd för: ensamheten.
Tror jag kommer sluta ensam.
Tror jag kommer vara oskuld tills den dag jag dör.
Tror aldrig att någon kommer älska mig som min familj.
Tror VERKLIGEN att jag kommer sluta ensam.
Jag vet att folk runt omkring mig kan lida av vinterdeprisioner och höst eller även vår.
Men jag lider av kvällsdeprision....
HATAR ATT VARA ENSAM...
Varje gång det sker vill jag bara kravla ner under en sten och gömma mig.
Eller det är väll mer kanske det jag inte vill. Jag vill vara med människor runt omkring mig.
Folk har en uppfattning om mig, att jag är världens mest sociala människa ungefär.
Visst om någon säger hej till mig säger jag hej tillbaks och om vi pratat förr så pratar jag med dig igen.
Men det betyder inte att jag är social. Jag är skit rädd för människor.
Skit rädd för att bli dömd som jobbig.
Skit rädd för att vara för på.
Skit rädd för att få ett nej.
Jag är inte social, det är bara det folk tror.
Var finns såna som ringer mig och vill hänga? Vart?
Visst John ringde idag och vi drack kaffe snacka och tog en promenad men nu på kvällen...
Kvällen är alltid den tid som jag tycker är jobbig. Det är den tiden jag inte tycker om att vara ensam på. Jag vill vara med kompisar och bara slö titta på tv snacka och så men jag är rädd.
Jag vågar inte ringa dig och fråga om vi ska hitta på något.
Jag vågar inte komma med förslag då jag är rädd att det blir ett nej.
Jag vågar inte.
JAG ÄR INTE SOCIAL...
Varför är jag som jag är? Svårt att ändra ett betende som är så inpräntat i mig som person. Osäkerheten på migsjälv och vad folk tycker och tror.
Bjud hem mig på en filmkväll, ja kommer om det inte är för långt bort. Bjud med mig på en enkel promenad men mest av allt va med mig när det blir kväll.
Kvällen är alltid ensam. Sån skillnad från när jag växte upp. Kvällen var alltid den tid vi alla var hemma och huset var fullt med liv. Var kanske därför jag tyckte det var så skönt när jag flyttade hemmifrån, att få va ensam. Men det är X antal år sen jag flyttade nu och jag saknar att ha människor omkring mig.
Blir ibland fundersam på om det varit bättre för mig att gå på dagis när jag var liten? Att ha varit hemma med min mamma som var dagmamma var helt underbart och jag hade massa kompisar hemma men jag har alltid varit dålig på att skaffa nya vänner tycker jag.
Nya vänner som man hänger med ofta och som man inte pratar med lite då och då. Vänner man har utanför skolan eller jobbet. Alltid funnits folk att snacka med på skolan eller jobbet men jag är alltid ensam privat.
Finns människor som har en roll i livet och så finns det utfyllnad, något sådant sa dom på en serie och jag kände mig så träffad av det, jag känner mig som utfyllnad...
Kommer jag någonsin få barn? Kommer jag någonsin vara lycklig? Kommer jag någon gång svara ärligt på frågan "har du många vänner?" jag hoppas det. Jag har bekanta och ytterst få som verkligen är de vänner som jag skulle behöva.
Tycker det är jobbigt att alltid ha en fasad av lycka.. Jag är inte alltid lycklig. Oliver gör mig lycklig och hur ofta träffar jag honom? På tok för sällan. Nu låter det som jag är alltid ledsen och så är inte fallet. Jag lovar...
Är bara så att på kvällarna när ingen ser kommer det jag är rädd för: ensamheten.
Tror jag kommer sluta ensam.
Tror jag kommer vara oskuld tills den dag jag dör.
Tror aldrig att någon kommer älska mig som min familj.
Tror VERKLIGEN att jag kommer sluta ensam.
Jag vet att folk runt omkring mig kan lida av vinterdeprisioner och höst eller även vår.
Men jag lider av kvällsdeprision....
HATAR ATT VARA ENSAM...
Madonna & Gwen MIX
Cool mix
Pannkakskväll och en VÄLDIGT mysko lapp...
Ikväll hade jag en trevlig pannkakskväll, det var ju egentligen våffeldagen idag men då man inte har något våffeljärn så får man hitta andra lösningar.
Var egentligen inte alls meningen att det skulle vara många som kom hit men det började med att en ville komma och äta pannkakor och sen växte det lite. Så det slutade med att det var jag och sju andra, så åtta var vi allesammans och som jag har slavat vid spisen för alla dessa spexare. :)
Sen blev det de båda Tombraider-filmerna på tv4+. Det blev en mycket trevligt kväll.
Men sen blev det mysko. Efter att sista personen gått vid tio halv elva så går jag runt och börjar fixa i lägenheten, alltså diska allt så jag skulle slippa det imorgon. Så sätter jag på datorn för att kolla ifall jag skulle ha lektion imorgon. Men efter att ha satt på datorn ser jag en liten ihopvikt lapp vid datorn.
Blev lite fundersam över vad det var för lapp jag hade vikt ihop så jag viker upp den och läser.
Jag ser att det inte är min handstil och att inte från något av minna kollegieblock.
På lappen står det:
Jag tycker att det låter som en uppmaning eller som en flört men jag vet inte.
Har ju flörtat med en av dom som var här men fick senast igår ett nekade på att det skulle bli mer.
Jag känner mig väldigt konfunderad över detta.
Var det kanske en "komisk" grej för att jag stekte pannkakor?
Det känns inte som det var det då lappen var förbered.
Var kanske lappen menad åt någon annan som la ifrån sig den och glömde?
Frågorna surrar i huvudet och jag vill veta hur det ligger till och vem som skrivit den.
Kommer jag kunna somna inatt? Jag vet inte alltså...
Kan det ha varit en öppning till ett förhållande? Kan det vara så att någon vill ha mig och vill att jag ska ta steget? Kan det vara så att någon annan (alltså den jag inte flörtat med) har sett mitt flirtande och uppmanar mig att köra på?
Ja som sagt frågorna surrar i huvudet.
Jag vill skicka ett sms till en av dom som var här och fråga men jag vågar inte. Tänk om det är ett NEJ.
Jag är jäkligt glad samtidigt skraj och nervös. Vad är detta???
Jag uppmanar nu er som läst detta och kanske har
en åsikt att lämna en kommentar om vad ni tror.
För jag är helt jäkla lost och vet inte vad... Skulle varit super snällt av er.
Var egentligen inte alls meningen att det skulle vara många som kom hit men det började med att en ville komma och äta pannkakor och sen växte det lite. Så det slutade med att det var jag och sju andra, så åtta var vi allesammans och som jag har slavat vid spisen för alla dessa spexare. :)
Sen blev det de båda Tombraider-filmerna på tv4+. Det blev en mycket trevligt kväll.
Men sen blev det mysko. Efter att sista personen gått vid tio halv elva så går jag runt och börjar fixa i lägenheten, alltså diska allt så jag skulle slippa det imorgon. Så sätter jag på datorn för att kolla ifall jag skulle ha lektion imorgon. Men efter att ha satt på datorn ser jag en liten ihopvikt lapp vid datorn.
Blev lite fundersam över vad det var för lapp jag hade vikt ihop så jag viker upp den och läser.
Jag ser att det inte är min handstil och att inte från något av minna kollegieblock.
På lappen står det:
"Smid medan järnet är varmt"
Jag tycker att det låter som en uppmaning eller som en flört men jag vet inte.
Har ju flörtat med en av dom som var här men fick senast igår ett nekade på att det skulle bli mer.
Jag känner mig väldigt konfunderad över detta.
Var det kanske en "komisk" grej för att jag stekte pannkakor?
Det känns inte som det var det då lappen var förbered.
Var kanske lappen menad åt någon annan som la ifrån sig den och glömde?
Frågorna surrar i huvudet och jag vill veta hur det ligger till och vem som skrivit den.
Kommer jag kunna somna inatt? Jag vet inte alltså...
Kan det ha varit en öppning till ett förhållande? Kan det vara så att någon vill ha mig och vill att jag ska ta steget? Kan det vara så att någon annan (alltså den jag inte flörtat med) har sett mitt flirtande och uppmanar mig att köra på?
Ja som sagt frågorna surrar i huvudet.
Jag vill skicka ett sms till en av dom som var här och fråga men jag vågar inte. Tänk om det är ett NEJ.
Jag är jäkligt glad samtidigt skraj och nervös. Vad är detta???
Jag uppmanar nu er som läst detta och kanske har
en åsikt att lämna en kommentar om vad ni tror.
För jag är helt jäkla lost och vet inte vad... Skulle varit super snällt av er.
En puss
Ja inatt fick jag en puss. Vi har hånglat förut men ikväll blev det bara en puss... Den var trevlig. Väldigt sköna läppar.. Det är egentligen allt jag har att säga. Väldit trevliga även om jag ville mer... :)
En till kategori...
har skapat en till kategori för jag är så dålig på att skriva.. Uppdatering på vänner fronten kommer snart. Men iallafall har skapat denna kategorin för att visa för er några klipp fårn Youtube som jag diggar och så ni slipper gå till den sidan för att hitta dom, nu kan ni bekvämt titta på dom här.
Idol Anna
KATARINA
Ja då har vi kommit till Katarinas tur av alla mina vänner...
Katarina är ju ett år äldre än mig och gick då i klassen över mig när vi lärde känna varandra. Jag och Katarina fann ett band på kyrkans barntimme där vi lekte och skojade med en tredje människa.
Det var där våran historia börja och vi hade kul med varandra, jag skulle sova över hos henne nån gång men jag backade ur i sista stund och morsan fick komma och hämta mig...
Sen blev det ju lite mindre roligt när jag skulle börja sexan för då försvann ju Katarina till högstadiet i Lysekil men vi hade tur, på torsdagarna om jag inte minns fel så var det nått slags öppet hus i folkets hus för ungdomarna på ön, och där fortsatte våran vänskap.
Efter då ett år tillslut fick jag joina henne på den "stora" skolan i Lysekil, hon gick 8c jag började 7c, va det ett tecken?
Direkt när jag kom dit började vi hänga på rasterna. Vi lurade i dom i hennes klass att vi var syskon. Fast bara halv... De trodde på oss med hull och hår, de tyckte till och med att man kunde se familjelikheter på oss. Efter ett tag bestämde vi oss för att berätta saningen för dom att vi inte var syskon och inte släkt på nått sätt som vi visste om. De vägrade att tro på oss... Utan trodde då att vi skojade med dom så fick fortsätta att vara syskon och det var ju roligt. Det var tack vare Katarina jag var på min första fest i klubbstugan men nykterist som man var då, jag tyckte jag var för ung, så höll jag mig nykter och det slutade med att jag tog hand om folk. Jag kommer ihåg att jag cyklade hem till mor när E hade däckat så jag skulle hem och hämta grejer så ja kunde göra kaffe...
Vi hade roligt dom där åren jag minns inte om vi var ovänner någon gång men det var vi säkert.. Jag hade/har en tendes att bli fjortis.
När Katarina började gymnsiet så började hon ju bara i skolan brevid så vi kunde fortfarande träffas och så men när jag skulle börja gymnasiet så stack jag min kos till Uddevalla och det var då vi tappa kontakten i stora mått.
När jag slutade gymnasiet gick Katarina i skola i våran svenska huvudstad och det visste jag inte något om då vi inte hade pratat på länge.
När hon kom tillbaks till ön efter några år så stötte vi på varandra igen på nått vänster och började återuppta den vänskapen vi hade, vi började gymma tillsammans och hängde nästan varje dag. Det var hos henne jag var när mitt jobb ringde och påminde mig att jag skulle jobba så det var bara snällt att vända om för att hinna till jobbet, det var hos henne som jag fick smaka rökt ål och dricka grogg.
Ja började bråka med henne ett tag för jag tyckte att hon velade för mycket med en grabb som om ja inte minns fel, hon egentligen inte ville ha men då blev det lite spänt för jag var en idiot och sa dumma saker.
Men sån tur är så är inte Katarina sur på en för en längre tid. Eller inte då iallafall.
Vi festade, ja det gjorde vi och vi hade skit kul. Katarina är också hon en underbar människa som man kan hitta på mycket bus och skoj med. Har visst även hånglat med henne men det minns jag inte...
Nu är Katarina återigen tillbaks i sthlm och bor där med sin pojkvän Emil som jag aldrig träffat och då inte har nån åsikt om men han är säkert rolig...
Hoppas på att åka och hälsa på henne nån gång och se den stora staden.
Hur ska Katarinas slutord lyda???
Katarina är ju ett år äldre än mig och gick då i klassen över mig när vi lärde känna varandra. Jag och Katarina fann ett band på kyrkans barntimme där vi lekte och skojade med en tredje människa.
Det var där våran historia börja och vi hade kul med varandra, jag skulle sova över hos henne nån gång men jag backade ur i sista stund och morsan fick komma och hämta mig...
Sen blev det ju lite mindre roligt när jag skulle börja sexan för då försvann ju Katarina till högstadiet i Lysekil men vi hade tur, på torsdagarna om jag inte minns fel så var det nått slags öppet hus i folkets hus för ungdomarna på ön, och där fortsatte våran vänskap.
Efter då ett år tillslut fick jag joina henne på den "stora" skolan i Lysekil, hon gick 8c jag började 7c, va det ett tecken?
Direkt när jag kom dit började vi hänga på rasterna. Vi lurade i dom i hennes klass att vi var syskon. Fast bara halv... De trodde på oss med hull och hår, de tyckte till och med att man kunde se familjelikheter på oss. Efter ett tag bestämde vi oss för att berätta saningen för dom att vi inte var syskon och inte släkt på nått sätt som vi visste om. De vägrade att tro på oss... Utan trodde då att vi skojade med dom så fick fortsätta att vara syskon och det var ju roligt. Det var tack vare Katarina jag var på min första fest i klubbstugan men nykterist som man var då, jag tyckte jag var för ung, så höll jag mig nykter och det slutade med att jag tog hand om folk. Jag kommer ihåg att jag cyklade hem till mor när E hade däckat så jag skulle hem och hämta grejer så ja kunde göra kaffe...
Vi hade roligt dom där åren jag minns inte om vi var ovänner någon gång men det var vi säkert.. Jag hade/har en tendes att bli fjortis.
När Katarina började gymnsiet så började hon ju bara i skolan brevid så vi kunde fortfarande träffas och så men när jag skulle börja gymnasiet så stack jag min kos till Uddevalla och det var då vi tappa kontakten i stora mått.
När jag slutade gymnasiet gick Katarina i skola i våran svenska huvudstad och det visste jag inte något om då vi inte hade pratat på länge.
När hon kom tillbaks till ön efter några år så stötte vi på varandra igen på nått vänster och började återuppta den vänskapen vi hade, vi började gymma tillsammans och hängde nästan varje dag. Det var hos henne jag var när mitt jobb ringde och påminde mig att jag skulle jobba så det var bara snällt att vända om för att hinna till jobbet, det var hos henne som jag fick smaka rökt ål och dricka grogg.
Ja började bråka med henne ett tag för jag tyckte att hon velade för mycket med en grabb som om ja inte minns fel, hon egentligen inte ville ha men då blev det lite spänt för jag var en idiot och sa dumma saker.
Men sån tur är så är inte Katarina sur på en för en längre tid. Eller inte då iallafall.
Vi festade, ja det gjorde vi och vi hade skit kul. Katarina är också hon en underbar människa som man kan hitta på mycket bus och skoj med. Har visst även hånglat med henne men det minns jag inte...
Nu är Katarina återigen tillbaks i sthlm och bor där med sin pojkvän Emil som jag aldrig träffat och då inte har nån åsikt om men han är säkert rolig...
Hoppas på att åka och hälsa på henne nån gång och se den stora staden.
Hur ska Katarinas slutord lyda???
Inna Katarina var ditt namn, ett tag var du Inna
Ett tag var du Katarina, du var alltid halv rysk,
men inte för det kysk.
Du är skoj och rolig, hoppas du tycker det är troligt.
Det ja skriver om dig är min åsikt,
Du är:
Mysig
Varm
Festlig
Vi har lite liknande bakgrund och det kanske gör oss då till halvsyskon?
Du är SUPER iallafall.
Ett tag var du Katarina, du var alltid halv rysk,
men inte för det kysk.
Du är skoj och rolig, hoppas du tycker det är troligt.
Det ja skriver om dig är min åsikt,
Du är:
Mysig
Varm
Festlig
Vi har lite liknande bakgrund och det kanske gör oss då till halvsyskon?
Du är SUPER iallafall.
Mina dagar och en mardröm igen.
Så då är man äntligen lite ledig i några dagar.
Skönt...
Ska baka och sådant nu.
Men först måste jag berätta för er om en dröm jag hade...
Jag drömde att jag skulle ha ett danspass med koreograferna i spexet och när jag kommer till salen där vi har dans så kommer jag in till någon som filéar mina vänner där. De tar upp en bit och skär mot fjällen eller vad det är man gör för att få bort fjäll från fiskar. Jag såg att det var mina koreografer som blev filéade och gick därifrån ledsen. Blev illamående i drömmen var massa blod överallt.
När jag sen kom ut i kvällen så bakom ett träd stötte jag på dom, dom hade överlevt och lurat förövaren att det var dom han höll på med. Dom berättade för mit att det var en alien som var ute efter dom och att han tillslut skulle vara ute efter alla spexare. Så resten av drömmen sprang vi runt och försökte hitta en lösning på vårat nyfunna problem..
Sen vaknade jag.
Som det kan gå säger jag...