Kristian

På fler sätt än ett...

Har inte bloggat på ett tag som några av er har märkt gissar jag.
Har hänt saker jag inte kännt jag kunde skriva här i bloggen då jag skulle få uppmaningar som jag inte ville ha.

Har träffat "Rutger" igen... Ja det har hänt, den hände tidigare än väntat, jag hade tänkt hålla ut några veckor till men det blev inte så han hörde av sig och sen bjöd jag på tacos och nu är vi där vi var tidigare igen.
Vi myser, pussas och allt det där. Men som tidigare är det på hans vilkor återigen.

Varför lär jag mig inte, varför säger jag inte bara allt jag vill säga?
Jo jag vill ge honom den presenten han ska få innan jag vågar säga allt.
Han har fyllt år.
Han ska få en grej så att det blir så att vi aldrig mer ses så har han ändå alltid ett minne av mig.
Då hoppas jag att jag ska våga säga det jag har på hjärtat.
Säga det som behövs återigen. Få honom att uppskatta mig och inte ta mig förgivet jag kommer inte alltid kunna stå vid sidan och vänta, men han har ju tidigare sagt till mig att leta vidare men jag vill ju inte.

Så jäkla dubbelt bara.

Och typiskt att jag skriver om det här nu så tror alla att det är skit bara, att allt mellan oss är skit.
Men det är det inte. Det är det finaste jag varit med om, skulle ni sett hur vi är när det bara är vi två när vi pussar på varandra och kramas. Se hur hela han lyser upp i ett leende av glädje.
Hans ögon, hans läppar och ja hela han, det finaste jag varit med om.

Det andra sättet som fettot är tillbaks på är att jag har gått upp i vikt igen... :(
Så typ ett år efter jag började gå ner i vikt så är jag tillbaks på utgångsvikten, tog iallafall längre tid att komma tillbaks till den vikten än det tog att gå ner.
Men så besviken på mig. Känner mig återigen bara ful och äcklig, har till och med odlat skägg under hakan för att dölja den begynnande dubbelhakan...
Varför har det blivit såhär då?
Kärleken? Arbetslösheten? Är nog mycket av båda som tärt.
Tärt att ha en osäker tillvaro.
Ska ta tag i mig igen och återigen kämpa för att gå ner. Inte låta mig gå ner mig igen.
Det här är mitt liv och jag måste göra det som är rätt för mig och jag kommer ALDRIG va nöjd med mig när jag är ett fetto...

Orättvisan i livet lyser överallt. Men bara att leva med det och göra det bästa av det, se det positivt istället för negativt, men inte alltid lätt...

Jag får helt enkelt försöka bara...

Förresten detta är underbat