Kristian

Ibland så vill jag bara ge upp.
Inte med livet.
ALDRIG.
Tror att livet hur mycket det än suger alltid kan bli bättre, inte för att mitt liv suger, relativt nöjd med min tillvaro och bättre ska den väll bli?
Ska till farbror doktor på onsdag (gissar att jag kommer skriva av mig om det sen) och då ska jag boka en tid hos kuratorn på vårdcentralen så får den hjälpa mig med vart jag ska gå härnäst. Vad jag behöver för hjälp egentligen, har inte så koll på det där ju.
Men jag ska joina skaran av folk som går till psykologer, eller iallafall försöka och hoppas att det ger mig nått.
Kanske ska göra en "måndagsrutin" av det?

Sitter nu här segar som bara den, snart arbetsförmedlingen och fixa så jag får stämpla lite, måste bara fixa till mig snyggt så de gillar mig där.

Men vad jag egentligen kände med detta inlägg som blev mer och mer kände jag var att jag vill ge upp.

Jag vill ge upp viktnedgången.
Eller inte viktnedgången, men kanske pulvret?
Jag VILL verkligen gå ner de där kilorna.
Hade ju ett genomsnitt på typ att tappa 0,5kg/dag så jag hade ju hoppats vara under 80 idag, men nä.
Kan säga att jag nästan siktar på att gå ner till 60 för jag gissar att min kropp ändå kommer lägga på sig några kilon sen igen.
Så om jag går ner till 60 så har jag då gått ner 32kg från min "vanliga" vikt.
Just nu väger jag ju då 80,4kg och det känns bra, inte lika mycket dubbelhaka och jag känner mig snyggare.
Men jag ser ju att det fortfarande finns mage och jag längtar tills jag nått 77kg för då har jag iallafall ett hälsosamt BMI.
När jag börja hade jag 30 i BMI och nu har jag 26. Känns bra.
Väger mindre än två av mina bröder nu iallafall. Kanske väger minst av alla?
Fast det är ingen tävling med dom, inte med någon alls. Det är en tävling mot mig för att jag ska bli den snyggaste Kristian jag kan bli.
Vi säger såhär min äldsta bror han e kortare än mig väger 81, min yngre storebror är längre än mig uppemot 180 nått tror jag så han ska ju väga mer och min lillebror har börjat lägga på sig lite och han är någon cm längre än mig eller okej kanske några, men han väger mycket nu. Fast han e inte över 100, ska nog köpa en våg till honom så han får lite koll.
Vill inte att det ska gå lika utför för honom som det gjorde för mig.
Kanske köpa nån bok med lättlagad mat? Han e ju inte mycket för att laga mat den grabben.

Men fasiken va jag svävar ut då. Bara bablar på om allt möjligt nu.
Det är sån dubbelmoral från mig vet jag.
Min mamma vill också gå ner i vikt men jag tycker att min mamma är fin som hon är, hon har kärlek i sitt liv och ska inte behöva känna att hon e stor, min mamma har fött fyra barn och då blir magen lite "hängig" eller vad man ska säga.
Jag säger till henne att hon är fin som hon är och jag vill inte att hon ska göra samma saker som jag gör för att gå ner i vikt. Fast hon har funderat på att börja med shakes, fast då fortfarande äta middag. Det säger hon att hon inte kan va utan.
Det ligger kanske lite i generna att lägga på sig?
Morfar var rejält rund om jag inte minns fel? Han dog ju vad var det? 94?
Men kommer ihåg när man var hos mormor och morfar så var den plats nersutten i soffan för det var hans plats

Nä det verkar som jag kan skriva i all evighet nu.
Men ska borsta tänderna och fixa håret för arbetsförmedlingen.

Puss på er.