Kristian

Ja jag har ett par "skinny"jeans som jag alltid brukar ha på mig när jag går ut och festar.
Har alltid varit lite av ett meck att komma i dom. Dra in magen och knäppa översta knappen lixom.
Men idag fick jag ett ryck efter jag gått upp ur sängen.
Såg dom ligga där i garderoben och tänkte lite "why not"  varför inte pröva dom?
Så det gjorde jag och det är då inte längre jobbigt att ta sig i dom.
Behövde inte dra in magen eller något, fick ju dock lägga mr Penis rätt men det måste man ju alltid. haha.
Men de gick att knäppa helt smärtfritt och det gör mig verkligen så glad.
Skönt att det inte bara är jag som inbillar mig att jag blir mindre utan det är även kläderna som säger det till mig.
Och som mormor sa när jag var där och åt i måndag, "vart har magen tagit vägen Kristian?"
Har ju faktiskt iochmed idag gått ner 10kg.
Har legat "stadigt" på 92kg i flera år, lite + ibland dock. Ganska mycket efter att jag opererade mig hösten 07. Gick upp till runt 98-99kg. Har dock aldrig varit över 100strecket och det känns bra.
Men om man säger att min "vanliga" vikt var 92kg så har jag iallafall gått ner 10kg från den och det känns, det syns som speglarna i danssalen har aldrig varit direkt snälla mot mig innan men igår när jag återigen stog där (mellan 17.30 till 21.30 :P) så såg jag resultat, var inte den där feta Kristian som stod där i spegeln, stod en mer slimmad Kristian som är påväg att nå sitt mål.
Jag gillar vem jag är mer och mer.

Låter kanske så ytligt och dumt att skriva så?
Jag gillar vem jag är när jag gått ner i vikt?
Det är väll mer så att jag inte har kännt mig bekväm med min kropp innan och ändå har jag stått där inför 550personer och strippat.

Min kropp har inte varit min innan. Den har varit något som bara varit.
Nu börjar den äntligen bli till den Kristian som jag vill bli och som jag alltid har sett mig som, inte som den där tjocka killen i hörnet som "bara äter". Var nog mycket en sköld också.

För hur mycket jag än ville bli älskad hur mycket jag än ville ha någon i mitt liv, så lät jag alltid den muren va kvar. Den där vikten som gjorde att många hade svårt att se mig för den jag var. Kanske ett bra sätt att slippa alla ytliga men tyvärr är det ju så att det är svårt att få en chans om man inter ser någorlunda bra ut.
Men det var kanske också ett sätt för mig att säga att jag inte var värd att älskas?

Men nu vill jag bli allt det jag kan bli.
Jag vill bli bekväm i min kropp. Jag vill älska mig själv och beundra den fina person som jag är.,
Jag vill visa andra vem jag är, vem jag egentligen är.
Vem jag ser att jag är för det kanske inte är alltid det kommer fram?

Snart under 80kg iallafall och det har jag väll inte varit sen början av gymnasiet eller nått?




Och bara helt utöver.
Fick lite kommentarer om "K" och att jag sårade honom.
Jag ser inte honom som en energitjuv i mitt liv, tänker inte på det så ofta, känns mest bara tråkigt att det blev som det blev och att jag gjorde honom ledsen. Men det som är gjort är gjort och det går inte att ändra på.
Så det är inget jag ältar. Finns andra saker att älta i sitt liv som jag ska låta bli att älta.

Jag ska inte älta, jag ska bli den jag vill bli och hitta kärleken i mig, det är viktigt att gilla den man är.
Och jag börjar göra det faktiskt mer och mer.
Bara så ni vet där ute...

Kristian är inte pjåkig