Kristian

... att tycka synd om sig.

Det är också roligt att folk ser det de vill se.

Sara i Sthlm, är inte arg på dig bara så du vet, var mer den andras inlägg på facebook som jag reagerade på.

Tänkte egentligen tagit mig en tupplur nu i eftermiddag för att orka natten lite bättre, men det sket sig.

Ja vad är det föresten som jag är irriterad på?

Ja folk ser det dom vill se, folk reagerar ofta på negativa saker och inte positiva.

För någon dag sen hade jag som status på facebook...

"Tack för min familj & mina vänner."

Var två vänner som tryckte på gilla knappen på det och det är de två vännerna som brukar göra sånt =)

Så igår satte jag som status på facebook.

"Jag saknar det jag en gång hade."

För JA jag saknar "Rutger", varje dag, hela tiden.
Och en av mina vänner skrev att man ska se det positiva också men gjorde jag då inte det dagen innan när jag skrev tack? En annan ifrågasatte vad det var som var så bra.

Är mer det andra som jag retade mig på.
Det är som ifrågasätta varför du en gång bodde ihop med en grabb? Varför ni trodde att det skulla va ni?

Jag har rätt att känna som jag känner. Jag har rätt att sakna honom. Jag har rätt att älska honom om jag vill. För vad vet vissa om kärlek? Vad vet jag om kärlek?

Jag vet att kärleken gör ont. Jag vet att när jag var med "Rutger" så var jag lycklig, lyckligare än vad jag någonsin annars varit. Jag vet att det också gjorde ont emellan. Jag vet att det inte alltid var en dans på rosor pågrund av hans osäkerhet och velande.
Men om man älskar någon ser man förbi sådant, tillfällig smärta får gå.

Jag vet att jag älskade honom, jag vet att vi var två pusselbitar som passade bra ihop. Han var min andra pusselbit.
Men en pusselbit har minst två hörn att fylla ut och i vissa fall fyra.
Så var jag en hörn bit? Eller var jag i mitten?
Eller är det så att vi var ett pussel på två bitar?

Jag blir arg när människor försöker göra mina känslor mindre, när de säger att hitta någon ny och gå vidare.
Vad vet dom?
Jag tror att jag kommer troligen kunna hitta någon i framtiden men du ska inte säga att mina känslor för han inte var äkta för det var dom.
Gör inte mig till en mindre människa bara för att jag inte är lika erfaren som er.
Höj mig till skyarna istället för att jag fortfarande har naiviteten och tror på kärleken.

Jag är inte som alla andra.
Jag är annorlunda...

Hoppas inte någon blir ledsen eller arg på mig för detta, jag behöver bara skriva av mig.
Förhoppningsvis förstår ni.
Annars är det bara att gå vidare....


Men tack till alla som stöttar mig:
Jenny
Johannes
Lovisa
och ja säkert några fler som jag glömt....