Kristian

Ja jag är singel...
Sen den sjunde september 2009 har jag varit singel.
Inte så lång tid kanske?
Var ju inte pojkvänner så länge heller.
Men vi hade ju ändå dejtat sen slutet av mars 2009.

Vad hände? Varför blev det som det blev?
Jag blev dumpad.
Han, min älskade "Rutger", orkade inte med alla tankar.
Han orkade inte längre att va hemlighetsfull inför sina vänner.
Han valde sina vänner.
Han valde bort mig...

Känns piss.

Känns som han valde bort det som gjorde honom gladast.
När jag säger det utgår jag från hur han och jag har pratat och mina tolkningar av det.

Han sa alltid till mig att han aldrig hade mått så bra som han gjorde när han var med mig.

Men tankarna som kröp på honom när han var själv blev förmycket.

Han vill va "normal" sluta med en tjej, han är inte redo att komma ut. Sa alltid till honom att jag kräver inte att han ska komma ut.

Mitt hjärta brister hela tiden.
Tur att jag har min inneboende som får mig att tänka på annat.

Har svårt att somna numera, tar jättelång tid. Ligger i sängen på kvällarna och har jätte ont i hjärtat och tänker på honom. Försöker tänka på allt bra vi var med om men det gör lika ont om inte ondare.
Ser hans kärleksfulla ögon när de tittar in i mina när vi låg och kysste varandra på sängen.
De där ögonen som sa så mycket till mig.
En stor bit av mitt hjärta saknas och det är med honom.

Vi har inte pratat eller hört av varandra sen den sjunde. Han sa till mig i det senaste(/sista????) smset att jag alltid kunde höra av mig om det var något.

Tänkte först att jag skulle ringa honom varje dag och bara prata som en vän eller något. Sen insåg jag att det inte hade varit bra.
Vill att han ska uppleva hur livet återigen är utan mig för att verkligen känna ifall det är detta han vill.
Jag vet att jag kommer höra av mig. Men först när jag fått ett arbete. Vill inte bara ringa honom och snacka goja och må skit efter, vill kunna medela att det händer saker i mitt liv.
Vill inte bara va den där som han kanske tycker synd om.

Det sorgligaste kanske är att jag nu senast i helgen vaknade flera gånger varje natt och tittade på mobilen, hoppades att det skulle ha kommit ett fylleSMS från honom där han skrev att han saknar mig.
Men det kom inget sådant.

Kanske så det är också?
Han kanske inte saknar mig alls? Hans liv kanske är mycket bättre och enklare utan mig?
Jag saknar honom iallafall.
Varje dag, varje minut och varje sekund.

Kanske blir som den där drömmen jag berättade om honom för en gång?

Jag drömde att vi hörde av varandra igen när vi var i 40års åldern och mötte upp varandra nere på Eriksberg och gick där längs bryggorna. Vi pratade om våra liv. Han hade två barn och exfru medans jag hade en hund.
Vi gick där och pratade, insåg mer och mer om vad vi hade gått miste om.
Vad vi hade förlorat genom att inte varit tillsammans. Vi tog varandra i hand och tittade djupt in i varandras ögon.
Kanske vi sa där att det är menat att det ska vara vi två?
kanske vi blev ett par igen då?
Kanske vi vände om och fortsatte att leva våra liv var för sig?
Det slutade med en flashback som i filmerna om hur vår "ungdoms"kärlek var och hur vår fortsatta kärlek levde vidare, hur vi levde våra liv ihop, hur hans barn var glada för sin pappas skull.

Det var HAN och JAG...