Mardröm...

Denna mardrömmen återkommer ganska ofta och jag tycker den är obehaglig.

Så vad går drömmen ut på???

Jo det är nämligen så att i drömmen har jag en löstand som jag hela tiden går runt och vickar på, det utspelar sig nu i vuxen ålder, och tillslut lossnar den. Inatt drömde jag att tanden hade gått i två delar så när första delan lossna hade jag mer att vicka på.
Sedan när den andra biten lossna så var det inte så att rötterna och så var med ut, det  var mer så att tanden gick rakt av vid tandsköttet så jag hade rötterna och det kvar i munnen men tanden var utanför.
Det gör så ont i drömmen också. Jag bara känner ångesten över att tanden försvinner och bråtskan jag sen har för att komma till en tandläkare så de kan rädda min mun.

Jag kan inte riktigt förstå denna drömmen. Jag har aldrig haft problem med tandläkaren, och jag tyckte definitivt inte det var jobbigt med lösa tänder när jag var liten men tyckte dock att det var jobbigt kommer jag ihåg när tanden bara satt fast i munnen med en liten slamsa. Men annars hade jag inga stora problem med att få bort mina tänder, hände att när jag var hos tandläkaren och de sa att jag hade ett stort hål i tanden då föreslog jag att de skulle dra ut den då jag ändå skulle få mina "riktiga" tänder sen.

Kan det bara vara så nu att jag är rädd om mina riktiga tänder för att de ska hålla livet ut och att man alltid hört i hela sitt liv att man ska va försiktig med sina tänder?
Det är ju en sak man växer upp med numera, föräldrar som säger att de inte visste när de var små hur dåliga tänder de kunde få. Kan jag få min nattliga rädsla ifrån att jag alltid får komplimanger för mina tänder, jag har visst en fin tandrad?

Eller kan det vara så som en kompis till mig berätta, Emelie berätta om jag ska droppa namn, att det som jag egentligen är rädd för är att förlora någon? Enligt nån drömtydningsbok som hon läst så betyder lösa tänder att man har en osäkerhet och att man då är rädd att fölora nån...

Kan det vara så?

Jag vet faktiskt inte, men det kan vara rimligt.

Ska låta lite dramatisk nu och säga att när man är uppvuxen med död omkring sig så kanske det är så att man blir rädd? Menar bara att folk har dött regelbundet, farfar, morfar, pappa, gammelmorfar, Lars-Göran, Carina listan kan säkert göras längre men det är de ja kommer ihåg.

Är det så att efter att ha förlorat pappa så är jag skit skraj för att förlora mamma?
Tror faktiskt att jag är lite skraj för döden allmänt, iallafall när det gäller familj och släkt.


Tur att jag har ett ljus i tunneln, Oliver...
Vad skulle jag gjort utan dig?



Kommentarer
Postat av: Idargina

Hi, I have been here for several times now and thought to sign your guestbook. Very nice! Keep up the good work...


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback