Kristian

Ja igår hände det...
Det jag vetat att jag länge har behövt.
Jag grät mig till sömns igår.

Det hela började egentligen när jag åkte hem från sthlm.
En timma från gbg, tog batteriet slut i min mp3 och när jag inte hade något att fördriva tiden med så började tankarna rulla.

Tänkte på vad som skulle hända om tåget krockade med något och jag var tvungen att ligga på sjukhus.
Vilka hade då besökt mig?
Min familj och nån enstaka vän, ingen som var kär i mig skulle besöka mig.
Jag har ingen som är kär i mig och det gjorde sig påminnt igen.
Sorgligt att ligga där på sjukhuset helt själv.

Tänk om jag skulle då varit med i en olycka där det slutar med att jag dör.
Jag hade dött oskuld, hade dött utan att ha upplevt den kärlek som kan vara mellan två människor.
Jag hade bara försvunnit utan att ha gett någon all den kärlek som jag har att ge.

Och igår kväll kom det över mig igen.
Har ofta dessa tankar faktiskt.
Igår kunde jag inte somna, hade svårt att få ro.

Tog då min kudde som jag brukar göra om jag har svårt att sova och kramade om den.
Då släppte helvetet lös.
Började hulka och tårarna bara rann nerför kinderna, drog upp mina ben, kramade kudden och låg i fosterställning.
Jag grät, lät och hulka.

När jag trodde det var över börja ja hulka igen.
Höll på så ett tag, tillslut slutade tårarna att rinna och den där känslan av trötthet som man får i kroppen efter att man har gråtit började infinna sig.

Strax efter det somnade jag in.