Kristian

Jag önskar jag kunde ge min smärta till dig så du skulle förstå hur ont jag har.

Hade velat se hur dina ögon hade hanterat verkligheten ur min synvinkel.

Vill se hur din mun kröker sig ner när du tänker på mig för att du saknar mig, för att du saknar OSS.

Vill ge dig all min smärta.

Vill ge dig alla mina tankar.

Måste jag va den som mår dåligt?

Tror inte du mår dåligt alls.

Vill veta att du mår dåligt.

Vill att du ska gråta.

SAKNA MIG.

Jag hatar hur patetisk jag är.

Jag hatar att jag föll för dig.

Hatar att min verklighet ser ut som den gör.

Jag säger till dig att jag ångrar inte att vi hände, att jag aldrig har mått så bra som jag gjorde under den tid jag hade med dig.

Men jag kan inte låta bli att fundera på hur jag skulle må nu om jag aldrig hade träffat dig.

Hade jag mått så som jag gjorde då? Eller hade jag ändå gått vidare och varit glad igen?

Du kom in i mitt liv när jag behövde någon. När jag behövde känna mig älskad.

Du gav mig det, du gjorde så jag kände mig älskar, så jag kände mig önskad.

Ibland vill jag bara hitta någon, ta ett kort med mobilkameran när jag pussar på denna någon  och skicka det till dig. Vill att du ska fatta vad du går miste om.

Jag gav dig mitt allt.

Jag vet att jag gjorde dig lycklig.

Och jag vet att du är för feg för att inse detta.

Ändå vill jag bara ha dig. Skulle ändå ha tagit tillbaks dig direkt om du ångrade dig.

Jag är patetisk, jag vet.

Men det är den jag är.

Fan fan fan...

Vill inte att VI ska va slut.

Jag borde inte ha skrivit detta. Jag borde bara ha låtit detta vara en tanke. Jag borde inte ha låtit det gå så långt.

Jag borde gå vidare, men det är så mycket enklare sagt än gjort.

Jag undrar hur länge livet ska knulla skiten ur mig bakifrån innan jag får någon njutning av det?