Kristian

Ja nu är det nog klart.
Jag gråter inte längre.

Ångrar inte mailet, ångrar inte att jag svarade på det han skicka.
Ångrar inget av vad vi gjorde.

Har nu skickat iväg det sista mailet...
Tror jag iallafall.
Eller iallafall för denna gången.

Känns bra inombords på något vänster.
Jag har fått säga det jag ville och det hjälpte inte att få tillbaks honom på något sätt.
Han kommer aldrig att bli min igen.

Jag vill inte ge upp men måste göra det för att komma vidare.
Eller nä fan jag ska inte ge upp men jag tror att pilen som "Rutger" sköt in i min kropp håller på att dras ut på andra sidan, jag försökte dra ut den samma väg den kom men det hjälpte inte, nu drar jag ut den på andra sidan och det går mer smidigt på det sättet.

Jag tror säkert inte att tårarna för honom ännu är slut, men det känns mycket bättre nu.
Känns som om jag växt. Kanske har jag det? Kanske jag bara inbillar mig just nu att jag har växt och imorgon är jag återigen på botten?

Men man ramlar och ramlar i detta livet, om och om igen, men förhoppningsvis så lär jag mig något och vet snart kanske vad jag bör göra för att må bra?

Älskar min "Rutger" fortfarande men jag önskar honom all lycka i framtiden, hoppas han hittar någon som tycker om honom lika mycket som jag gjort och som han tycker om tillbaks.
Jag önskar honom allt gott i livet.